Dages visa är Frida Hyvönen med min absoluta favorit bland hennes sånger, nämlingen ”Dirty Dancing” som jag spelar i bilen till vansinne och har gjort i ett par år nu. Här i en akustisk pianoversion tillsammans med Markus Krunegård.
Vackert så det förslår… Ge den en chans 
Och bara för att hon är så jädrans bra så bjussar jag på ”London” också 
…vill vi tillbaka till!
ÄNTLIGEN får jag hämta min bästis! Alltså min Samsung Galaxy S2 som varit på verkstan för att den efter 3 månader i min ägo plötsligt blev blå, sen svart och sen död. Kul med en ny telefon. Not.
Tjejen i kundtjänsten på Media Markt var föga tillmötesgående när jag talade om att jag inte hittade kvittot (jag som ALLTID ALLTID ALLTID sparar ALLA kvitton!!!!) utan bad vänligt att de skulle ta fram det i datan. Jag VET att det går!
”Eh… OM vi hittar det så kan det ta upp till två veckooooooor…”
”Ok, men hur kan det vara så svårt, jag har ju exakta dagen, summan, kontokortsnumret det är betalt med – jag vet till och med vilken tid jag var här!?”
”*suck* Som sagt… det kan ta upp till två veckooooor…”
Det tog två veckor typ på timmen. Skulle tro att jag fick en liten kommentar på min inlämnade lapp: ”Tjurig, låt det ta två veckoooor. Minst.”
Lämnade till slut in den och och igår kom det ett sms om att den var klar! Och att jag skulle betala 0:- så jag hoppas det stämmer nu. Annars hade de ju kunnat säga vad som helst. Det brukar ju heta att mobilerna är antingen fuktskadade eller tappad i marken och då går det ju inte på garantin. De kan ju säga vad som helst för man kan ju inte protestera liksom.
Hur som helst – nu är det jobbigaste att jag måste göra om allt från början med mail, appar och andra nyttigheter så nu vet jag var jag gör ikväll när jag kommer hem
Rätt nöjd ändå!
Ibland förundras jag över hur många snälla och osjälviska människor det finns här i världen. Jag kan klaga och emellanåt spy galla över knasigt folk som inte har nån enda liten gnutta av social kompetens och som sätter sig och sitt först i alla sammanhang, men nu plötsligt har jag fått se hur många som INTE är såna (även om det oftast är de som syns och hörs mest tyvärr).
Trixi är ju ett stort projekt känns det som och vi har inte riktigt vetat hur vi ska göra för det känns oöverstigligt att få igång henne just nu.
Så kliver det plötsligt fram människor som jag egentligen inte känner och bara ställer upp och hjälper till utan att jag bett om det alls. Som oroar sig och funderar över lösningar och hör av sig och säger att SÅ gör vi! Jag tar tacksamt emot och blir varm och glad över deras oväntade engagemang och hoppas att jag kan göra något tillbaka en dag.
Man kanske gjort nåt gott i alla fall för att förtjäna det.
Igår hamnade vi hastigt och lustigt på löshoppning med Supen. Det var ju planerat Wanja-träning men eftersom det är svårt att träna för en tränare som ligger på en playa nånstans långtbortistan så efteranmälde vi löshoppningen och DET var roooooligt hojtade den vackra grå och kunde inte stå stilla. Han brände nog all sin energi typ första två minuterna för det var ju så våldsamt skojsigt
Stackars Trixan skulle nog också velat vara med och hoppa – jösses vad fort det hade gått då *haha*
Tävling i Katrineholm. Ingen stor succé men med tanke på de missar som gjordes och att det var Noras och Supens första dressyrtävling nånsin tillsammans så var det starkt att rida ihop 55% faktiskt. Det som gick bra gick väldigt bra och det som gick sämre gick… eh… sämre
Nora var nöjd efteråt i alla fall eftersom hon vet varför hon fick de poäng hon fick och nu är det bara att nöta till nästa tävling som är i Linköping om ca tre veckor.
Liten film från framridningen:
Tidig morgon för Nora och Supen med utflykt till Söderköping och ”Julgransplundringshoppning” med Wanja och alla hoppelever. Går ut på att man hoppar samma runda två gånger och ska försöka matcha sin första tid så nära som möjligt. Himla kul upplägg. Alla har med sig ett paket och den som vinner (alltså matchar sin tid bäst) får välja först, sen tvåan osv.
Supen var grymt taggad så Nora ville inte klämma på för mycket, men hon red ändå på vanliga tränsbettet och tyckte det fortfarande kändes helt ok. Placerade sig nånstans i mitten och fick choklad, hästgodis och morötter i sitt stora paket
Det känns som om de lite högre banorna sitter rätt bra nu, de hittar flytet och för det mesta tempot och det märks mer och mer att de litar på varandra. Blir bättre och bättre hela tiden. Kul kul!!!
Det är nåt speciellt med att vara ponnymamma.
Att vara ponnymamma innebär att bara serva men inte få rida själv (iaf väldigt sällan…).
Att gå upp extremt tidigt för att köra i snömodd till hoppträningar fast man kunde legat kvar i sängen ett par timmar till.
Att stå och frysa i diverse ridhus medan tårna försvinner och dotra tränar.
Att lägga mer pengar på bensin under en månad än på skojsiga prylar till sig själv för att bilen drar så mycket soppa med hästsläp.
Att vänta, vänta, vänta på diverse aktiviteter – oftast där det är kallt och blött.
Att lägga sitt arbetsschema efter tävlingssäsongen på TDB.
Att åka vändan runt stallet varje dag och lägga mellanmål i kylen (som oftast dock blir uppätet av någon annan) för att ungen kommer direkt från skolan och är hungrig.
Att få det fantastiska nöjet och förmånen att ha två underbara ponnyskruttar att klappa, pussa, pyssla med och mocka åt.
Att se sina barn ta ansvar och fatta beslut och växa med uppgiften.
Att följa utvecklingen från litet ponnybarn till självsäker tävlande snart tonåring.
Att få lära känna otroliga människor och hitta kontakter som ger så mycket av sig själva för att hjälpa just oss.
Att känna sig delaktig i gemenskapen med så många trevliga likasinnade som gör samma sak och som man gärna fikar med på läktaren (när man inte springer ner och bygger hinder).
Att då och då få sitta på dessa fina små hästar och bara njuta av en stund helt själv.
Jag klagar och åmar mig emellanåt men skulle inte vilja byta bort det för någonting.
Bästaste Supen!
Gasa och styra och inte låta honom bara bli snabb och lång är läxan. Då går det ju galant!
Vad gäller Trixan så har vi kommit fram till en lösning som kan funka – inte riktigt ännu, men snaaart…
Just nu känns det som öken att få igång henne igen – tur att det finns snälla människor som kan hjälpa till
Lilla fantastiska gulleponnyskrutt – nu vill vi bara kunna sätta igång dig igen. Det är sånt slöseri att låta en sån fin liten häst bara stå, men i dagsläget är hon inte ridbar över huvud taget – hon är högt och lågt och far runt och exploderar åt både höger och vänster, så att sitta på är inte att tänka på om man inte har dödslängtan
En lösning diskuteras och är på G och inget skulle vara mer välkommet än att det kunde gå i lås för det känns så trist både för oss och för Trixi som har så mycket energi. Hon förstår ju inte varför hon inte får göra nånting kul – hon har ju inte ont, är inte halt utan bara väldigt pigg så det är så lätt att hon härjar sönder sig igen…
Blä, vad det känns tråkigt!!!
Såhär ska det ju se ut och förhoppningsvis kan det göra det till sommaren igen…
