Läste i Aftonbladet idag en artikel som handlade om hur synd det är om barn som måste uppföra sig! Eller kanske inte riktigt så hårddraget, men i det stora hela så var problemet att man uppfostrade dem med piska eller morot. Alltså bestraffningar eller belöningar. Och att det var synd om de barn som visades upp i TV i alla dessa nanny-program som finns i alla kanaler vid det här laget.
Den svenska motsvarigheten till Jo Frost – Anne-Lie Arrefeldt – säger att det värsta man kan göra mot ett barn är att inte göra någonting alls, att inte bry sig, att bara låta gå. Jag håller med! Hur ska det gå för det barnet senare i livet? Det barnet som aldrig fått lära sig att det finns gränser, hur man uppför sig i sociala sammanhang, att man inte kan bestämma jämt osv. Det barnet kommer att bli ett barn som får problem! Jag älskar alla mina barn, men jag vill ju att andra också ska kunna uppskatta dem och inte tänka att ”där kommer hon med dom där jävla ungarna som bara lever fan och inte går att ha i möblerade rum”. Det slår ju tillbaka på både mina barn och mig själv.
Varför är det så hemskt att sätta gränser och kräva att barn uppför sig? Gör man det inte lättare för dem då? Jag är övertygad om att alla barn vill ha gränser så de vet vad de ska rätta sig efter, att mamma och pappa vet var de står och håller fast vid det. Det måste ju vara en trygghet att luta sig mot som liten. För säga vad man vill, men små barn tror ju att dess föräldrar kan ta ner månen, så det är klart att de vill ha dem som vägledning i livet.
Det fanns också en artikel skriven av Malin Wollin som jag faktiskt tyckte hade rätt i mycket. Jag hade kunnat skriva den själv.
Mina barn vet att gott uppförande lönar sig – det ger (förutom en gladare mamma) fler fördelar än om man härjar och är tjurig, kaxig och uppkäftig. Jag belönar inte sånt beteende utan då ryker ridlektionerna, fredagsmyset eller klättringen, för varför ska jag vara snäll och trevlig och ställa upp med skjuts och min tid på någon som bara är otrevlig tillbaka? Ja, jag erkänner att ett av mina barn haft utegångsförbud när hon ljugit mig rakt upp i ansiktet under lång tid och jag till sist kom på henne, jag erkänner att jag dragit in ridlektioner och voltigeträning när jag bara fått skrik och snäs tillbaka för ingenting för jag har ingen lust att vara snäll då!
Jag älskar som sagt alla mina barn och vill att andra ska tycka om dem också – för deras egen skull om inte annat – och jag tror att jag visar att jag älskar dem genom att bry mig om dem och vägleda dem till socialt fungerande individer som kommer att få det mycket lättare i livet.