Alltså…

Varför kan inget bara bli som man vill för en gångs skull? Just nu känns det som om alla små saker går mig emot (och de stora ska vi inte ens tala om…) och det börjar bli tröttsamt. Faktiskt.
Jag skulle ju åka till betet och rida Sara hade jag tänkt idag innan jobbet. Nora skulle följa med för vi måste sätta igång Trixi inför lägret som börjar på måndag eftersom hon vilat helt i fem dagar nu. Vad vaknar man till i morse då? SPÖregn. Inte bara lite droppar utan hela luften var vit och det finns inte en chans att man kan rida i det utan att drunkna. Inställt alltså.
Så har min mobil lagt av. Jag kan inte ringa eller skicka sms eller nåt och jag blir gaaaalen! (Ja, jag har betalat räkningen). Gud, vad handikappad man blir utan telefon. Det märker man inte förrän man inte har en. Måste fixa det.

Finns det inte nåt bra mitt i det här då? Jo, små guldkorn kan man hitta, men tyvärr är det inte de som överväger för tillfället.
Fast det är klart – jag är väldigt glad över min frukost som jag precis knaprar i mig för jag har gjort en stor balja av mitt favorit-te som inte funnits att köpa på ett halvår och nu har kommit tillbaka. Det heter Needwood och finns på Kahls Te & Kaffehandel. Precis så ska ett te smaka!
Och så har jag kommit på att när man köper lunch på thai-stället mitt emot vår butik (som för övrigt har fantastiskt god sushi också *mums*) så kan man be om extra ris och eftersom man får så fruktansvärt mycket mat så räcker det då till 3 luncher för mig på jobbet! Då är det ok att inte ta med lunchlåda när man får mat i tre dagar för 60:- med personalrabatt! Nu har jag ätit kyckling i kokosmjölk med röd curry och ananas i två dar och det blir väl det idag också antar jag
Dessutom har jag hittat en kalasbra olja till håret som räddat hela min kalufs från friss och trasiga toppar. Som jag har letat efter nåt sånt, men nu är jag fin i håret igen.
Och så är jag liiiite bättre i ryggen och det är ju alltid ett glädjeämne med tanke på hur svårt det är att klara vardagen med jobb och hästar när man inte kan varken lyfta eller böja sig alls.

Man kanske inte ska klaga så himla mycket trots allt… Det ser ju ut att finnas små guldklimpar i tillvaron om man bara letar lite…

Två knådade hästar

Equiterapeuten var hos ponnyskruttarna igår och de fick en ordentlig genomgång med knådning, knäckning och lite akupunktur.
Hon tyckte att Trixan var en jättefin liten ponny som bara behövde stretcha ryggmusklerna lite genom att bli riden i en låg och rund form lite mer och böjas och gympas i sidorna.
På Sara hittade hon precis som jag trodde hennes skada i höger bakknä och tanten var INTE glad åt att bli knådad och få nålar satta där. Dock tyckte hon att jag skulle börja rida henne lite smått, sätta igång henne i skritt först så att hon fick mjukas upp lite eftersom det ju har varit flera veckors vila. Nu är ju nästan all hälta borta och det är mest stelt och lite trist där bak så hon trodde absolut inte att det skulle göra något att jag satt på, snarare att man då kan stretcha henne lite och få henne att jobba bättre än om man bara går promenader.
Det är nästa projekt alltså – igångsättning. Lika kul varje gång men med skillnaden att tanten är ganska överladdad just nu och gärna springer mer på snedden och höjden och frustar än knallar på lugnt och sansat. Men det känns ändå väldigt bra att det inte hittades något mer stort och trasigt. Alltid skönt att få en liten uppdatering om hur skruttarna mår.

Liten tjej på stor häst

Nora hade ridlektioner att rida igen och då blev det till att hänga med på en programridning igår kväll (när inte internet funkade igen så jag kunde uppdatera ).
Hon fick stora Griga som hon aldrig suttit på förut – hon rider ju inte storhästar i vanliga fall – det gör man inte så ofta när man är bara drygt 140 lång. Det var vääääldigt pirrigt, men jösses vad duktig hon var! Själv tycker jag det är ett lite skumt program där man ska göra en volt på slutet och låta tyglarna glida ur handen för att sen samla ihop hästen igen. Hm… finns säkert nån smart förklaring till det?
Framridningen gick bra när hon väl hittade knapparna på sin häst och visst är det lite ostadigt emellanåt och lite vingligt, men i det stora hela så tycker jag hon gör ett bra jobb med en ny häst som är alldeles för stor. Jag tror vi håller oss till c-d-ponny ett tag till
Norpan var jäääättelycklig efteråt och kunde inte sluta prata om hur roligt det varit! Att hon dessutom red programmet på 59% trots en etta i protokollet där hon helt missade ett moment och en femma på den vingliga halten på slutet – bara 6 och 7 annars – gjorde henne ju inte mindre stolt.
Inte världens bästa filmkvalitet, men vad kan man göra i ett mörkt ridhus…

Vackra ponnyskrutt…

Nu har vi hoppat!

Alltså – Trixan är ju en pärla. Och Nora också.
Vi var hos Wanja på kvällen och tränade. De var en liten grupp och de hann med en herrans massa hinder Trixan är så himla härlig – hon tvekar aldrig, bara styra, gasa och hoppa. Hon har hoppat diken, vatten, stockar, bildäck, en båt, upp- och nerhopp… you name it. Allt med samma entusiasm.
Nora var också lycklig för den lilla röda var lydig och snäll och de fick sitt gröna kort för fälttävlan idag *YES* Som hon längtat efter det. Jag är aptrött, men lägger upp några bilder

Jag är så himla trött på…

…vårt bredband som bara funkar när det känner för det själv…
Just nu funkar det men inte routern så jag måste stoppa den lilla prytteln direkt i min dator så det är bara jag som kan använda internet – gissa om ungarna är glada. Inte.

I morgon ska vi till Breddiket och hoppa terräng och Trixan har idag fått sina broddhål rensade och igensatta med bomull så jag slipper stå och mecka med det i morgon kväll. Hoppas, hoppas hon är lika snäll som sist när vi var hos Wanja på Varby Gård. Bilder kommer om jag hittar kameraladdaren

Dan före dan…

Det är alltid en speciell stämning i stallet kvällen före en tävling.
Fullt av folk och hästar, alla är lite spända och förväntansfulla, man diskuterar knoppar och badning, starttider, när man måste börja lasta och rida fram till första start, det putsas stövlar och träns och transporterna förbereds med smaskiga hönät och torv.
I vårt fall är det ju dressyrlaget som ska till Söderköping, men de har lyckats klämma in alla allsvenskorna på samma helg här så det är ju väldigt lyckat… Det är både dressyr, hoppning och fälttävlan för både storhäst och ponny på två dagar vilket innebär att alla ska åt olika håll och det mesta krockar. Nu har vi löst det med lite pusslande, men jag undrar i alla fall varför de gör så?

Trixan är lycklig nu för det har ju kommit lite gräs i kanten på hagarna och hon äter och äter och äter oavbrutet:

Hon ger sig aldrig:

Varenda grässtrå är heligt när man heter Trixan:

Nähä 2

Kom till stallet i eftermiddags för J. skulle rida Sara och eftersom tanten varit lite dum så tänkte jag hjälpa till lite. Blev väl inte riktigt som vi tänkt oss eftersom vi snabbt kunde konstatera att hon var jättehalt på höger bak Det såg inte alls bra ut så nu får hon vila över helgen och några dagar till kanske så får vi se hur det blir och om det går över. Stackars lilla Sara!
Mycket ”nähä” just nu känns det som… när ska det vända till ”javisst”?
Jag satt lite på Trixan på kvällen eftersom Nora red lektion och jag ville själv känna hur den nya sadeln låg när man satt i den. Nu har ju jag en liiiiiite för stor rumpa för en 16″ sadel, men men…

Alltså…

… det känns lite konstigt att inte slänga iväg ett inlägg såhär på kvällskvisten. Nu när jag inte hade tänkt att göra det så märker jag att det är lite terapi att skriva mina dagliga små notiser och uppdateringar, så ok – det blir ett litet inlägg idag också trots allt…

Jag red faktiskt nu på kvällen. Tanten var kalasfin – verkligen! Hon kändes mjuk och härlig och klev på så fint utom när hon fick ett tokryck i galoppen och höll på att tippa av mig i ett hörn *haha* Det var jättelänge sedan jag red. Säkert minst 10 dagar. J. har ridit lite och så har jag släppt i ridhuset, men jag har inte hunnit rida eller så har jag haft tid men inte lusten. Idag kände jag liksom på mig att det skulle gå bra och det gjorde det. Härliga känsla – härliga ponnyskrutt!!!

Trixi har fått en dressyrsadel i present. Nora vill ju tävla lite dressyr också med henne och det är svårt att sitta riktigt bra och få till det i en hoppsadel, så nu ingår en dressyrvariant i garderoben. Inga dyrbarheter alls utan en likadan syntetsadel som Sara har och som är så GRYMT skön att sitta i att man bara vill sitta kvar och gunga med hur länge som helst. Nora tycker det känns konstigt men hon vänjer sig nog – känslan är ju lite annorlunda mot vad hon är van vid med Trixan. Måste nog lägga en liten pad under bara så kommer den ligga ännu bättre…
I morgon kväll är det träning för Lisbeth igen. Nora och den lilla röda ska bli hårt tuktade Det var allt för länge sen. Måste försöka få till det mera regelbundet men det är ju så himlans mycket just nu med träningar och tävlingar och annat och man kan inte hinna allt tyvärr.
På lördag går ju andra omgången av div 3 dressyren i Söderköping och på söndag är det Åby för omgång två av hoppningen. Allt samma helg. Såklart. Tur man är ledig. Eller snarare – tur man har så snälla och förstående jobbarkompisar så de förstår vikten av att få åka med på det här att de ställer upp på att byta vissa pass med en stressad ponnymamma…

Bästa SaraConnemara!

Bästaste tanten lyckades pallra sig runt galoppbanan i ALLA gångarter inklusive speedgalopp och slängtrav utan att jag druttade av! Det är första våren när hon är nyutsläppt från ridhuset som hon inte har ens gjort ett försök att skicka av mig så det är ju stort bara det
Hon var så trevlig och glad och framåt och tyckte det var så kul att hon till och med glömde bort att vara mörkrädd! I vanliga fall går hon inte att rida när det är mörkt och inte ens när det bara börjar skymma för då är hela världen jätteläskig och hon kan inte göra något annat än att frusta runt med sin stora näsa och studsa omkring på stället för alla spöken som lurar runt hörnen. Ikväll började vi i dagsljus men det skymde på ganska fort och hon märkte det inte ens – SÅ kul var det att få dra race hela varvet runt. Inte bara en gång utan flera. YIHAAA!!!
Nu känns det verkligen att det är VÅR i luften när man kan börja rida ute och känna att det blåser ljummet runt öronen när man galopperar. GUD SÅ SKÖNT!!!