Nästa sjukling mm

Så här söt, stor näsa har Sara – inte för att det har med detta inlägget att göra alls, men jag tänkte bara visa det… 🙂
Nu är både jag och Emilia sjuka.
Jag hämtade henne på dagis och hon frös och hade satt på sig två klänningar på varandra, men verkade OK i övrigt.
När vi kom hem satte hon sig i soffan och så slog febern till och hon blev helt brännhet på bara några minuter. Vi la oss på min säng och sov middag – hon låg på min arm – för jag var också mer än däckad. Sen har hon varit ämlig hela kvällen och i natt får hon sova i sin pappas säng för han är inte hemma, så jag har lite koll om hon vaknar och är dålig. Stackars lilla pluttan.
Själv har jag legat på soffan och tittat på Let’s Dance under ett duntäcke med raggsockor och fleecebyxor mm mm och ändå frusit så nu ska jag gå och lägga mig för man vet ju inte hur natten blir…

I morgon ska ju Nora och hennes kompis ha kalas på Busfabriken för de fyller år med bara en dag emellan så det passar ju bra. Om jag är så här dålig så får Stefan åka och sitta med för jag kan inte göra det om jag så får betalt.
Sara skulle behöva ridas i morgon också, för sen blir det några dagar som hon står, så Daniella får väl göra det om hon vågar. Men tanten är snäll även utan bett i munnen så det går nog bra. Det räcker om hon joggas lite ju och får röra på sig lite.

På söndag åker Stefan till Oslo. Bra timing för mig att bli sjuk då… Han kommer inte hem förrän på onsdagen så ska både jag och Emilia (och kanske nån mer som blir dålig) vara sjuka så kommer min mamma ner i absoluta nödfall. Då blir hon väl sjuk också så jag får ta hand om henne sen… 😉 Känns för jävligt att ringa ner mamsen, men ibland är det verkligen nödfall. Jaja, vi får se…

Nu ska jag ta några roliga piller och krypa ner bredvid Emilia som snarkar högljutt i dubbelsängen… lilla gumman… man tycker liksom mer synd om små barn och djur för de kan ju inte tala om hur de mår på samma sätt…

Natti… nu ska jag svimma i ett hörn eller nåt…

Underbara Saraconnemara!

Vaknade idag och var sååå sjuuuk… Dags att plocka fram den lilla gubben igen —->
Nu var det alltså min tur. Magda ligger i influensa och Stefan hade det ju i förra veckan så varför skulle jag klara mig? Hur som helst så släpade jag mig först till Hageby (det gick åt ganska många roliga piller för att ta mig upp kan jag säga…) för att gå på apoteket (det blev dyrt) och för att köpa en present till kalaset Nora ska på, på söndag.
Åkte sen till stallet för att rida och fixa lite. OK – hur dum får man vara??? Jag kan knappt stå på benen men jag SKA rida… Fast om jag inte gör det så strular hela veckan ihop sig sen så det var bara att göra det bästa av situationen. I slutet av nästa vecka har ju Daniella privatträning för Jennifer och så är det dressyrtävling den 8e.
Sara fick ju sin vargtand utdragen i måndags och har fortfarande ett sår efter det så det blev till att rida bettlöst på hackamore för första gången för mig och troligen för henne också.
Hon kändes väääldigt förvånad över att inte ha nåt i munnen. Stannade upp och tuggade och frustade i början, men sen verkade det som om poletten trillade ner och hon blev efter en stund bara SÅÅÅ underbar!!! Hon verkligen njöt av att jobba och fick ett härligt schvung i steget och bjöd framåt som jag nästan aldrig känt förut. Inte springigt utan bara härlig framåtbjudning. Liiite hängde hon sig i handen då och då, men det var bara att höja händerna så fick hon en mycket bättre och högre form än hon brukar ha. Hon har en viss förmåga att gräva ner sig och bara gå på bogarna, men här jobbade hon verkligen och tyckte det var så roligt! Till och med galoppen var härlig – jag kunde sitta ner ”på riktigt” utan att stå i lätt sits och hon bröt inte av utan ökade jättefint på långsidorna och höll galoppen på volterna. Det känns lite ångvält att rida på hack för det går ju inte att ställa på samma sätt på böjt spår som med ett vanligt bett, men känslan av att hon är GLAD och går med öronen framåt överväger och jag var på så jättegott humör när jag var klar. En sån framåtbjudning har jag inte känt på mycket länge och tacka 17 för det – hon har väl haft ont och ägnat tiden åt att komma undan bettet.
Jag får så våldsamt dåligt samvete när jag tänker på att hon gått så länge och haft ont av den där jä-la tanden, men jag är ju inte tandläkare och ingen har ju sagt nåt eller känt henne i munnen förrän nu.
Lilla älskade Sara – jag är kanske inte världens bästa hästägare men hon kan i alla fall inte vara hos någon som älskar henne mera.