Duktigaste, bästa Nora!!!

Klubbtävling i hoppning idag. Nora var anmäld på Steffi och jag på Sara.
Det var flera incidenter som hände under dagen, avramlingar och annat – bl a stackars Sofie som gick omkull med Magnum så ambulansen kom och hämtade henne. Hoppas verkligen att det inte var så illa som det såg ut till en början!!!
Jag var otroligt nervös när Nora skulle rida för hon har såna krav på sig själv och vill så mycket att det nästan går till överdrift, men hon nollade både grundomgång och omhoppning och det såg så himla bra och prydligt ut! Jag är så JÄTTESTOLT över min lilla kaxiga tjej som knappt når nedanför sadeln på hästen men som ändå seglar över 70 cm på en D-ponny som ingenting fast jag vet att hon tyckte att det var liiiiite läskigt på framhoppningen. GRATTIS NORA!!!
På tal om framhoppning så kan jag ju säga att vår framhoppning var allt annat än lyckad. I paddocken var det ÜBERLERIGT och då härsknar ju tanten till och vill inte. Inte alls. Hon bestämde sig för att hon helt enkelt inte skulle hoppa den där jobbiga oxern – så det så! Eller… kanske i alla fall, så hon ändrade sig mitt i tvärniten och kastade sig över ändå vilket innebar att hon landade mitt i hindret, jag hamnade fram på halsen och hon slog i benen ordentligt. Dumma gamla tant! Efter det blev hon väldans upprörd och flåsade och flämtade och tyckte inte att det var kul längre. Inte jag heller. I alla fall inte efter att ha sett den sista olyckan som såg riktigt otäck ut, så jag gick in på banan, hoppade första hindret och nr nio som vi haft lite problem med under veckan för hon tycker det är otäckt med infångare med reklam på. Det gick bra, men jag kände att det räckte så. Är rädd att det ska hända något för oss också så jag inte vågar hoppa igen för det är ju egentligen inte min grej och jag har alltid varit ganska hopprädd. Nu ville jag bara att det skulle kännas OK så var jag nöjd sen. Tanten gasade när hon kom in på gräsbanan och kändes glad, men jag kände ändå att det var nog. Det är så lätt att man får hjärnspöken som man inte blir kvitt om nåt händer. Och risken att det ska hända nåt är ju större om det redan varit olyckor som man tycker är otäcka för då sätter det sig i huvudet och hästen känner ju direkt att man är osäker.
Hur som helst – jag är nöjd att vi hoppade ett par hinder på LD-höjd (80 cm) och att det inte kändes läskigt eller konstigt och jag är STOLT över Nora!
Här kommer lite bilder:

milla 238
milla 241Nora och Steffi
milla 249Jag och Sara

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s