Egenheter…

Alla har väl sina egenheter som kan vara både charmiga och mer eller mindre odrägliga. Detta gäller naturligtvis både hästar och människor (och kanske akvariefiskar och marsvin också – jag vet inte).
Trixi är en tossig liten ponnyskrutt som när man lägger ut galoppbommar inte bara kan galoppera över dem som vanliga hästar gör utan hon gör rena galoppombyten över varje bom så hon ser så himla rolig ut när hon liksom skuttar över dem. Det hjälper inte att man verkligen försöker hålla en tydlig skänkel och på alla sätt gör sitt bästa för att hålla kvar galoppen – det går inte. Vi har i alla fall inte hittat knappen ännu.
När hon står i stallgången och man tar av grimman och hänger den runt halsen på henne innan man tränsar (för annart säger det swosch och så är hon tillbaka i sin box för att kolla så det inte låg kvar något höstrå som hon glömt äta upp) så måste (MÅSTE) hon gäspa tre-fyra gånger innan man kan tränsa. Det är ingen idé att börja innan hon gäspat klart för hon bara spottar ut bettet igen och visar upp alla sina stora tänder och man nästan ser den enorma jätteportionen med havre hon åt till frukost (en HEL deciliter!!! Oförskämt lite säger Trixan 🙂 ). På tal om mat så är Trixi den hungrigaste ponny jag någonsin träffat!!! I början när vi precis hade köpt henne så försökte hon skrämma ut oss ur boxen när det var mat på gång vilket var lönlöst och bara slutade med en matte som blev sur och ändå tog ut henne. Numera händer det titt som tätt att hon – när hon äter och man ändå måste gå in – kör huvudet i magen på en och helt enkelt föser ut en igen. På Nora som är tre äpplen hög funkar det oftast och det har hon lärt sig blixtkvickt. På stormatte som är betydligt stadigare resulterar det för det mesta i att hon står där och gnor mig i magen och till sist ger upp – väldigt förorättad och sur.
Sara är av en annan sort. Mat intresserar henne inte så mycket – däremot hittar hon på andra märkliga saker att fördriva tiden med. När man tränsar på vintern och det finns minsta risk att bettet ska vara kallt så sträcker hon alltid ut tungan och känner efter så att det är varmt och mysigt, annars kniper hon ihop och vägrar öppna munnen. Bara att värma bättre och försöka igen. Vid ridningen är hon helknasig emellanåt. Det har blivit som en vana för henne (och för oss numera vare sig vi vill eller ej) att hon i första galoppfattningen på passet måste (absolut måste) skutta in i mitten av banan och stå på stället och småbocka och sparka bakut ett par gånger. Man vet att det kommer och hon slutar direkt när man blir lite sur och sen är det inga problem på hela resten av passet. Hon är bara tvungen att protestera lite även om det aldrig lönar sig. I början skrämde hon skiten ur Daniella när hon höll på men numera vet Daniella också att det inte är något att vara rädd för och skrattar bara – till tantens förtret. Inget kul får man ha! 🙂
Jag älskar knasponnyerna sanslöst, och de vore inte Sara och Trixi om de inte hade sina knäppa saker för sig. Jag har säkert egna också men de väljer jag att förtränga… 😉

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s